Bedömning: ★★★★★
Genre: Vuxna, kärlek, litteratur; historisk
Serie: Ensamstående
Sammanfattning från Goodreads: Det är i december 1880 på Operan de möts för första gången. Hon – Beatrice Löwenström som bor med sin farbrors familj och som lever ett hårt hållet konventionellt borgarliv. Han – karismatiske Seth Hammerstaal, stadens mest omtalade ungkarl, en av Sveriges rikaste män som aldrig har levt sitt liv efter någon regelbok.
Efter den kvällen tycks de ständigt korsa varandras vägar i Stockholms societet. Seth fascineras av Beatrices intelligens, frispråkighet och hon liknar ingen annan kvinna han tidigare mött. Det dröjer inte länge förrän Beatrice och Seth inser att de är involverade i en mycket komplicerad men passionerad romans.
Men det finns planer och överenskommelser som personer i Beatrices närhet har avtalat – planer som varken innefattar frihet, lycka eller Seth…
Efter den kvällen tycks de ständigt korsa varandras vägar i Stockholms societet. Seth fascineras av Beatrices intelligens, frispråkighet och hon liknar ingen annan kvinna han tidigare mött. Det dröjer inte länge förrän Beatrice och Seth inser att de är involverade i en mycket komplicerad men passionerad romans.
Men det finns planer och överenskommelser som personer i Beatrices närhet har avtalat – planer som varken innefattar frihet, lycka eller Seth…
Min tolkning av huvudkaraktärerna:
Beatrice Löwentröm är en viljestark ung kvinna. Hon har eldrött, midjelångt hår och fräknar som täcker hennes nätta kropp. Hon säger exakt vad hon känner - och hon känner mycket. Hon lever ett liv i skuggan bakom mäktiga människor med osunda åsikter som gör allt för att få henne att tvivla på sig själv och ta ett kliv tillbaka från hennes argument att kvinnan är lika mycket värd som mannen.
Seth Hammerstaal är en självständig ung man. Han är lugn, beskyddande och erfaren i världen. Trots allt tänker han inte på konsekvenserna när han säger saker som han egentligen skulle ha hållit tyst om.
Han står inte ut när kvinnor eller män förtrycks och försöker hjälpa i dessa situationer.
Min recension:
Jag har inga ord. Och hade jag det skulle de vara ord om lycka och glädje.
Jävlar vilken bok.
Har du någonsin börjat läsa en bok och sedan efter ett tiotal sidor insett att ja, det här är jag? Det här var den boken. Det tog mig mental kraft att lägga ner den här boken för att få nån sömn.
Det är feminism. Det är feminism på 1800-talet. Sjung hallelujah och prisa gud för det här är fantastiskt. Redan 20 sidor in i boken pratas det om att kvinnor är mindre värda och de bara ska användas som prydnader eller för mannens njutning. De spekulerar fram och tillbaka om vad kvinnor ska tycka och tänka, gilla och inte gilla och Beatrice säger då: "Kvinnor ska inte ha för många åsikter, är det så ni menar? De ska låta männen bestämma vad de ska se och tycka om?" Varpå en kvinna svarar: "Vad är det för fel med det?"
Detta gjorde mig arg och ledsen. Arg för att denna kvinna trodde på seriösaste allvar att kvinnan var mindre värd än mannen och jag var ledsen för att de hade lyckats knäcka henne helt totalt.
De börjar, efter det här, prata om att de har erfarenhet med att kvinnor oftast känner att mannen ska bestämma. Beatrice lutar sig då fram och säger: "Min erfarenhet säger mig att folk gärna väljer att se på saker och ting på ett sådant sätt att det passar sina egna intressen. De är bara mottagliga för information som bekräftar de åsikter de redan har bildat sig. Allt som talar emot struntar de i."
Bam. Beatrice Löwenström är min nya hjälte och förebild.
Folk har klassat den som en "koiskroman" och ändå så sitter jag här nu och lyssnar på Claude Debussy och gråter medan jag skriver en recension till min svenskalärare. Jag förstår inte hur du kan orka med att såra mina känslor med att säga att det är en "koiskroman". Gå å kastrera dig själv för att jag orkar inte med det här, det tar för mycket energi av mig att veta att du finns. Det är jobbigt.
En av mina favoriter. Kommer alltid vara så. Jag kan inte få nog av denna hjärtekrossande historia. Du lyckades, Arhnstedt. Du lyckades.
LÄSLÄSLÄSLÄSLÄSLÄSLÄSLÄS
Beatrice Löwentröm är en viljestark ung kvinna. Hon har eldrött, midjelångt hår och fräknar som täcker hennes nätta kropp. Hon säger exakt vad hon känner - och hon känner mycket. Hon lever ett liv i skuggan bakom mäktiga människor med osunda åsikter som gör allt för att få henne att tvivla på sig själv och ta ett kliv tillbaka från hennes argument att kvinnan är lika mycket värd som mannen.
Seth Hammerstaal är en självständig ung man. Han är lugn, beskyddande och erfaren i världen. Trots allt tänker han inte på konsekvenserna när han säger saker som han egentligen skulle ha hållit tyst om.
Han står inte ut när kvinnor eller män förtrycks och försöker hjälpa i dessa situationer.
Min recension:
Kvinnor ska inte ha för många åsikter, är det så ni menar? De ska låta männen bestämma vad de ska se och tycka om?
Jävlar vilken bok.
Har du någonsin börjat läsa en bok och sedan efter ett tiotal sidor insett att ja, det här är jag? Det här var den boken. Det tog mig mental kraft att lägga ner den här boken för att få nån sömn.
Det är feminism. Det är feminism på 1800-talet. Sjung hallelujah och prisa gud för det här är fantastiskt. Redan 20 sidor in i boken pratas det om att kvinnor är mindre värda och de bara ska användas som prydnader eller för mannens njutning. De spekulerar fram och tillbaka om vad kvinnor ska tycka och tänka, gilla och inte gilla och Beatrice säger då: "Kvinnor ska inte ha för många åsikter, är det så ni menar? De ska låta männen bestämma vad de ska se och tycka om?" Varpå en kvinna svarar: "Vad är det för fel med det?"
Detta gjorde mig arg och ledsen. Arg för att denna kvinna trodde på seriösaste allvar att kvinnan var mindre värd än mannen och jag var ledsen för att de hade lyckats knäcka henne helt totalt.
De börjar, efter det här, prata om att de har erfarenhet med att kvinnor oftast känner att mannen ska bestämma. Beatrice lutar sig då fram och säger: "Min erfarenhet säger mig att folk gärna väljer att se på saker och ting på ett sådant sätt att det passar sina egna intressen. De är bara mottagliga för information som bekräftar de åsikter de redan har bildat sig. Allt som talar emot struntar de i."
Bam. Beatrice Löwenström är min nya hjälte och förebild.
Folk har klassat den som en "koiskroman" och ändå så sitter jag här nu och lyssnar på Claude Debussy och gråter medan jag skriver en recension till min svenskalärare. Jag förstår inte hur du kan orka med att såra mina känslor med att säga att det är en "koiskroman". Gå å kastrera dig själv för att jag orkar inte med det här, det tar för mycket energi av mig att veta att du finns. Det är jobbigt.
En av mina favoriter. Kommer alltid vara så. Jag kan inte få nog av denna hjärtekrossande historia. Du lyckades, Arhnstedt. Du lyckades.
LÄSLÄSLÄSLÄSLÄSLÄSLÄSLÄS
En åsikt är inte nödvändigtvis sann bara för att den har många anhängare.
*SPOILERS*
Greve Rosenschiöld är ett jävla svin. Jag kan seriöst inte avsky honom mer. Jag mådde så otroligt illa när jag läste om deras bröllopsnatt. Tror nog att jag aldrig någonsin har läst om en äckligare människa.
I scenen med Edvard på bordellen höll jag på att spy. Jag har, fram tills då, trott att den värsta karaktären jag någonsin skulle snubbla på var Breadyn från A Firefighter's Flame. Hur fel hade jag? Herre Gud, hur mycket jag hatar Rosenschiöld går inte att beskriva.
Lycka när Seth skrek "NEJ" när Wilhelm skulle till att örfila Beatrice en andra gång. Jag kände redan då hur min kärlek för Seth växte.
Jag har satt post-it lappar i hela boken. Orangea/gula står för bra saker de säger, gröna är för Seth-Beatrice delar, blåa för kvinnoförtryckande delar och rosa för riktigt, riktigt lyckliga. Den första rosa lappen sitter där greven dör. Jag har till och med målat ett hjärta på den för att visa min kärlek för en av mina favoritdelar: när "grevens hjärta orkade bara någon timme till innan han med ett sista rosslande dog utan att ha återfått medvetandet. En ljust röd vätska rann ur hans mun och en stank spred sig genom rummet". Det kommer för alltid vara en av mina favoritdelar.
Slutet. Åh, slutet. Kunde Ahrnstedt ha skrivit ett bättre slut?
När Seth berättade för Lily att han inte kunde gifta sig med henne å Lily svarade "åh, vad bra" så grät jag lyckotårar. Jag är säker på att Lily var en fantastisk karaktär men jag gillade henne inte. Detta endast för att hon var i vägen för Seth och Beatrice. Annars var hon riktigt bra.
"Min Alex?"
"Han är inte din Alex längre."
Åh, Beatrice. Köksscenen var perfekt. Jag grät tårar av lycka under hela slutet och det hjälpte inte när de precis var på att göra det och Seth bad henne att kolla på honom för att visa att han aldrig skulle skada henne. Det gjorde mitt liv 10 gånger värre.
":)" är allt jag känner just nu. ":)"
5 briljanta stjärnor.
Men eftersom ni inte är kvinna, hur kan ni då veta vad som gör en kvinna lycklig?
Contact me:
Twitter: @sofiiarytters_ & @PALEQUEENS
Instagram: @forbidden.books & @daysof.feminism
Goodreads: @forbiddenbooks
NetGalley: Sofia Rytters (reviewer)
Wattpad: @dustbricks
Wattpad: @dustbricks
Thank you so much for reading, I'll talk to you next time. BYEEE
sofia
